Alla kommer väl tolka mig olika där, men det jag syftar på är att det inte är roligt att aldrig veta när man kommer få rida sin häst igen för det är ju det jag älskar, att få rida på min Rita. Vår skadeperiod har varit sedan slutet av oktober, så då förstår ni hur jävla länge detta eviga skrittande hållit i. Ibland tror jag att Rita inte har förmågan att bli frisk längre, det bara känns så... Och ibland önskar jag nästan att vi hellre fått en senskada där man klart och tydligt vetat vad som gällt hela tiden, för nu avvaktar man bara hela tiden för minsta lilla svullnad och det verkar hon ju få hela tiden nu precis då när man tror att det börjar bli bra.