En lång comeback

Det har hänt en del sen sist och till mesta dels handlar det väl om skador (tyvärr) även om vi haft en hel del kul också, jag och mitt stora fina sto. Sååå, till att börja med var hon halt. Svårt att säga när det hänt, men det var en överbelastningsskada då hon gått och konpenserat upp en sadel som lagt sig åt höger. Det slutade iallafall med en mirakelsnabb återhämtning från Ritas sida och en igångsättning likt vilda västern. Beslutade mig för att sätta igång henne barbacka då ingen sadel jag provade på henne låg still och eftersom det är mycket svårare att hela tiden trampa tillbaka en sadel till läget den ska ligga i, så kände jag att "äsch, det är bara att köra, hur hemskt kan det vara?". Det blev väl minst sagt en fartfylld och relativt skumpig resa, men oj vad många skratt jag fått! Vilken glädje det är ändå, att galoppera barbacka med mungiporna upp till öronen. 
 
 
Finns ingen som skänker mig så mycket kärlek och glädje ♥
 
Vår solskenshistoria varade inte länge förrän jag upptäckte en svullnad i yttre vänster kotsenskida fram. Trodde det var en överansträngning eller något liknande så ställde av henne i skritt i en vecka, men när svullnad inte gav med sig utan snanare klättrade inåt så tillkallades vår veterinär. Han tyckte helt klart att det var något att titta närmre på, vilket resulterade i en röntgen tre dagar senare. Väl på kliniken röntgades hon och plåtarna visade något som visade sig vara en fraktur på griffelbenet, precis som vår "gårdsveterinär" antydde att det kunde vara. 
 
Nu är Rita iallafall på ren vila och hon är väl minst sagt en bomb som exploderar titt som tätt i hagen. Hon ska vila fram tills torsdag innan hon kan få börja skritta litegranna beroende på hur benet reagerar. Återbesök är bokat 20/2, fyra veckor efter röntgen, så då får vi se hur det läker. 
 
 
 
Jag är medveten om att det kan komma några mycket sämre nyheter på återbesöket än vad jag kommer vilja höra (som om det inte var nog jobbigt att få se frakturen). Har inte riktigt tänkt i dem tankegångarna förrän idag utan har bara hållt mig glad och positiv, för det är vad Rita behöver- någon som gör henne gladare nu när hon inte får röra på sig sig. 
 
Det har faktiskt inte varit så jobbigt denna period, men kanske är det för att jag har blivit immun mot hur det förr kändes under en skadeperiod ;-) Minns första skadan som hästägare... Hade abstinens efter ridning och tävlingar efter en vecka, haha. Visst blir man enormt sugen på att rida typ när man ser någon hoppa eller hör någon klaga på hur jobbigt det är att ridhuset är upptaget. Pik till alla er där ute som har kärnfriska hästar, hehe. Nej, skämt åsido- visst vet jag hur jobbigt det ibland kan kännas att rida, men det är inget man relaterar till när man har en skadad häst. Eller i mitt fall där min häst verkar ha åkt på vad som känns som en evig skadeperiod. Kommer den ta slut? När? Hur? 

Har fått turen att få börja rida en häst bara några boxar bort från Rita, nämligen Divan- en superkul häst med lite attityd. Det enda Rita och Divan har gemensamt är i princip att dem är ston, haha. 
 
 
Divan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback