Sitter i skolan och det enda jag längtar till just nu är Rita. Ska jogga henne idag lite lätt och bara känna på henne. Hon var ganska dryg igår när jag ville få tillbaka henne, så det tog ett tag innan jag fick igenom henne. Provade ett nytt bett på henne så det kan ha varit det också. Tror jag ska prova ett annat idag, hon verkade inte trivas med gårdagens :-)

Jag älskar hoppning, tro inget annat. Men det senaste året har det blivit, jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men kanske för intensivt/för seriöst? Jag har alltid haft högre krav på mig än vad folk normalt sett har, vilket både är min styrka och mitt fall. Har ingen aning om varför det blivit som det är, och därför vet jag heller ingen direkt utväg. 

Jag älskar att tävla/träna och känslan av att ständigt utvecklas. Jag tror jag aldrig haft några svackor i min motivation, jag verkligen älskar att träna och jag har världens bästa träningskompis, Rita. Listan kan göras lång om varför det är så himla kul att träna med min bästis, men framförallt är det för att vi både är så lika. Vi är precis lika ambitiösa, målmedvetna och det bästa vi båda vet är att hoppa!

Jag är otroligt svag när det gäller att hantera motgångar, just för att jag har så långt att falla från mitt ideal. Just nu på varje hoppträning, tävling, banträning osv, så går jag alltid ut därifrån med att tänka hur jävla dålig jag är och frågan jag gång på gång ställer mig är varför jag inte presterar. Jag kan inte räkna alla gånger jag gråtit efteråt eller hatet jag känner över mig själv. Efter dessa gånger är jag så otroligt sårbar, jag tar åt mig allt negativt som finns och det är verkligen som en känslovåg som drar över mig. Varje tanke som kommer gör jag till något negativt, eller att det får ett negativt slut.

Jag saknar den känslan jag hade med Spirre och i början med Rita. Nu var jag och Spirre inte alltid felfria, men när vi var det, den glädjen var obeskrivlig. Det räckte alltså med en felfri runda (för er som inte vet var han osäker i hoppningen och stannade ibland när jag strulade till det), inget mer. Med Rita var jag till en början nöjd med de felfria rundorna och jag var skitnöjd över våra resultat under Hästivalen, även om jag blev lite dystrare över att vi inte tog några placeringar.
Nu känner jag sällan den glädjen jag kände förut. Förut var en bra tid, mina krav var på en lagom och utmanande nivå. Nu har det bara gått för långt, och jag har verkligen problem med att ta mig ur det. Jag har under väldigt länge inte kunnat ta någon positiv kritik om mig själv alls, beröm till Rita håller jag bara med om. Hon är min stjärna och det finns ingenting som händer på banan eller någon annanstans som jag inte tar på mig ansvaret för. Det finns nog ingen annan individ som jag är så ödmjuk mot, vilket är bra. Hon plockar verkligen fram det bästa ur mig.

Så för att avrunda detta så vill jag bara säga att jag saknar glädjen som hoppningen gav mig förut. Jag älskar, som sagt, hoppningen mer än någonting annat och det finns aldrig någon träning där jag kommer in och tänker negativt. Jag är alltid lika hoppfull på resultaten efteråt, om jag ska lyckas kunna rida bättre osv, men det är den där känslan efteråt. Den känslan jag inte upplevt på länge, men jag kämpar på och jag har ju trots allt min bästa vän i världenpå min sida ♥ 

Träningen gick resultatmässigt piss och träningsmässigt väldigt bra. Banan visade i princip ALLA mina svagheter, så det var väl inte så kul. Jag fick dock väldigt många nya perspektiv och nya sätt att träna bort det från honom, och det är ju egentligen det en träning går ut på. Att man ska utvecklas, vilket jag vi gjorde, och denna träning kommer jag ha nytta av i framtiden!

Uppvärmningen gick ut på att trava på en fyrkantig volt där man skulle sitta ner i hörnpasseringarna och verkligen jobba igenom dem. På "långsidorna" skulle man släppa fram dem. Detta övergick sedan till en åttvolt.

Vi hoppade sedan fram dem på en volt med ett litet sockerbitshinder och sen på en hundbenslinje i både vänster och höger varv. Det lades sedan på ett räcke och en oxer på diagonalen. Sist sattes det ihop till en bana tillsammans med två andra hinder samt en kombination.
Hör och häpna, kombinationen hade jag inte alls några problem med!

Så, vad tyckte Björne då? Han sa, precis som alla andra tränare, att Rita verkligen har hoppet i sig. Sen sa han att jag måste släppa taget om ilskan och irritationerna för att det påverkar min ridning negativt, ATG jag inte får ta bort för mycket av hennes galopp samt att jag skulle prova ett mildare bett. Jag har haft problem med avstånden nu ett tag och därför har vi fått stopp ibland, men nu har jag fått svart på vitt vad jag gör för fel- tar bort galoppen. Jag har börjar plocka i henne för mycket så att jag tar bort hennes egna initiativ, detta har helt enkelt skett för att jag blivit för noga och inte litar på mig själv. Stoppen kommer då för att jag först rider i en distans sen ändrar och ändrar igen istället för att sitta och vänta tills jag ser ett avstånd. Bettet (peewee) tyckte han var lite på skarpt och att hon tappar sin hoppning på det, och detta bett är ändå inte särskilt skarpt. Det är ändå roligt att höra sånt med tanke på att Erik tyckte jag skulle bettsla upp henne. Ska hur som helst testa några olika två och tredelade bett nu :-)
Björne var ganska "rakt på sak" och det var ganska skönt att höra någon säga rakt ut vad det är jag måste göra, för jag vet det ju själv att jag är väldigt självkritisk, men det hjälper mig ändå på något vis att höra att det verkligen är ett problem. Det är den mentala biten som sätter stopp för oss just nu, så det är massa mentalträning som ska upp på schemat nu!

Några bilder från filmerna. Titta vilka fina bakben hon har fått! :-)

Ska slänga på mig ridkläderna för att sen bege mig mot stallet för ett markarbetespass med donnan. Hade tänkt mig två galoppbommar med 24 m emellan på långsidan, två upphöjda galoppbommar på volten och en studsserie. Vad jag vill ha ut från dagens ridpass är att det inte ska finnas någon tröskel på vilket tempo och steglängd jag vill att hon ska gå i, hon ska vara rapp i benen samt att hon ska vara lösgjord efter passet är över.
Ridhuset är inte ledigt förrän 21 och jag ska då både bygga fram och bort ensam med en häst i följetåg så det lär ju ta sin tid... Haha, vad gör man inte för träningens skull? :-)

Min fina nallebjörn kan numera pussas. Det har hon iof kunnat ett tag nu, men hon kan det bättre på kommando nu. Saknade min fina Spirriboo så fruktansvärt och kunde inte tänka på annat än hur jag saknade av att mötas av hans glada pussar varje dag. Rita var väldigt lättlärd ska jag faktiskt våga att säga, och hon är inte annat än en naturbegåvning på pusseriet! :-)

Ojojoj... Har egentligen skrivit detta i ett Word-dokument som det står vad jag vi ska uppnått månadsvis, men får korta ihop det så det blir lite generaliserat för hela 2013. Jag kan först och främst säga att vi kommer rida för Örnsköldsviksortens Ryttarklubb i år istöllet för Vindelns RK. Det blir även div. 1 i hoppning för våran del och jag ser verkligen fram mot tävlingsår 2013! :-D

Rita:

• Träna galoppombyten. Har haft det lite kämpigt med vänster till höger. Vet inte varför, hon har bara haft svårare för det och det blir så lätt orytmiskt när man hoppar banor (särskilt på den nivå vi ligger på nu) när hon ska "studsa" som hon gör när hon inte byter rent.
  Den förvända galoppen ska även stärkas ytterliggare. Vi ska även träna bort hennes ivrighet vid byten, hon ska vänta på min signal när byten ska ske.
• Snabbare reaktioner och mer spänstig galopp som då också ska vara lite kortare så att hon får plats på banorna sen. Ibland blir hon lång och entaktig, vilket inte funkar för då hamnar slappnar hon av för mycket.
  Ska stärkas ännu mer i markarbetet (bl.a. passage) och hoppningen samt få henne smidigare (gas, broms och sidorna) och alertare för skänkel och hand. 
• Börja träna galoppiruetter och få dem att sitta. Även få henne stadigare i skolorna i galoppen (öppna, sluta och skänkelvikning).
• Stadiga 110 cm (plocka placeringar som senare delen av förra säsongen), godkända rundor i 120 cm och kvala 130 cm.

• Jag måste ha ännu stadigare hand samt rida bättre ”innerskänkel till ytterhand” och renodla hjälperna mer för att sen i slutändan få en lydigare Rita.
• Behålla lugnet och ridningen även när det är högre höjder. Tänka bort vad alla tycker, pressen och prestationsångesten.