Startade alltså en 100 och 110 cm för att börja "lätt". Rita kändes lite matt i humöret och hennes vanliga "explosivitet" fanns liksom inte riktigt där. Hon tyckte dock att det var skitkul och hoppade mig ur sadeln varje språng, särskilt på framhoppningen. När vi svänge upp mot 1:an i första klassen kunde man verkligen känna hur glad hon var och öronen spetsade direkt när hon såg hindret. Bara det gör mig riktigt, riktigt glad! Tänk att jag har världens bästa vän som älskar hoppning precis lika mycket som jag, hur tur har man egentligen inte då? :-)

 

100 cm: Hann inte rida fram alls, utan fick hoppa fram direkt. Fick ett stopp på A-hindret i kombinationen i 100 cm, då jag fått en fixidé om att Rita blir för stor och kommer riva B-hindret. Detta scenario, som min hjärna skapat, har ju i princip aldrig hänt. Kombinationer har liksom inte varit vårat stora problem, men jag är en så kallad "över-analyserare" och skapar problem genom det. Det roliga är att det inte spelar någon roll om den är låg och lång eller kort och hög, jag ser ändå samma problem. T.ex. nu i 100 cm så var det en väldigt "fjuttig" kombination som dessutom hade långt avstånd, och ändå sitter jag bara där och bromsar istället för att övertyga Rita om att hoppa. Väldigt irriterande, men trots allt kan jag ändå se framsteg i min "mentala" utveckling för jag analyserade knappt stoppet, både för att jag vet vad jag gör för fel och för att jag visste att vi inte hade bästa förutsättningarna när jag inte hann rida fram. 

 

110 cm: Jag var väldigt nervös just för att jag är väldigt fixerad vid att det ska gå bra och att min egna insats ska vara i princip felfri. Rita var fin och hoppade jätteväl, jag själv red bättre, men jag kan ändå inte säga att rundan är någonting att hänga i granen direkt. Vi kom nära några distanser, jag var så nervös att jag glömde vägen till både 6:an och 12:an. Nu gick det bra ändå och särskilt glad är jag nog över att jag red tillräckligt bra för att övertyga henne om att hoppa 12:an snett (det limegröna hindret i fas 2) och att Rita var så duktig att inte riva, trots att det var en oxer. Jag har en så himla fin häst! ♥