Jag älskar hoppning, tro inget annat. Men det senaste året har det blivit, jag vet inte hur jag ska uttrycka det, men kanske för intensivt/för seriöst? Jag har alltid haft högre krav på mig än vad folk normalt sett har, vilket både är min styrka och mitt fall. Har ingen aning om varför det blivit som det är, och därför vet jag heller ingen direkt utväg. 

Jag älskar att tävla/träna och känslan av att ständigt utvecklas. Jag tror jag aldrig haft några svackor i min motivation, jag verkligen älskar att träna och jag har världens bästa träningskompis, Rita. Listan kan göras lång om varför det är så himla kul att träna med min bästis, men framförallt är det för att vi både är så lika. Vi är precis lika ambitiösa, målmedvetna och det bästa vi båda vet är att hoppa!

Jag är otroligt svag när det gäller att hantera motgångar, just för att jag har så långt att falla från mitt ideal. Just nu på varje hoppträning, tävling, banträning osv, så går jag alltid ut därifrån med att tänka hur jävla dålig jag är och frågan jag gång på gång ställer mig är varför jag inte presterar. Jag kan inte räkna alla gånger jag gråtit efteråt eller hatet jag känner över mig själv. Efter dessa gånger är jag så otroligt sårbar, jag tar åt mig allt negativt som finns och det är verkligen som en känslovåg som drar över mig. Varje tanke som kommer gör jag till något negativt, eller att det får ett negativt slut.

Jag saknar den känslan jag hade med Spirre och i början med Rita. Nu var jag och Spirre inte alltid felfria, men när vi var det, den glädjen var obeskrivlig. Det räckte alltså med en felfri runda (för er som inte vet var han osäker i hoppningen och stannade ibland när jag strulade till det), inget mer. Med Rita var jag till en början nöjd med de felfria rundorna och jag var skitnöjd över våra resultat under Hästivalen, även om jag blev lite dystrare över att vi inte tog några placeringar.
Nu känner jag sällan den glädjen jag kände förut. Förut var en bra tid, mina krav var på en lagom och utmanande nivå. Nu har det bara gått för långt, och jag har verkligen problem med att ta mig ur det. Jag har under väldigt länge inte kunnat ta någon positiv kritik om mig själv alls, beröm till Rita håller jag bara med om. Hon är min stjärna och det finns ingenting som händer på banan eller någon annanstans som jag inte tar på mig ansvaret för. Det finns nog ingen annan individ som jag är så ödmjuk mot, vilket är bra. Hon plockar verkligen fram det bästa ur mig.

Så för att avrunda detta så vill jag bara säga att jag saknar glädjen som hoppningen gav mig förut. Jag älskar, som sagt, hoppningen mer än någonting annat och det finns aldrig någon träning där jag kommer in och tänker negativt. Jag är alltid lika hoppfull på resultaten efteråt, om jag ska lyckas kunna rida bättre osv, men det är den där känslan efteråt. Den känslan jag inte upplevt på länge, men jag kämpar på och jag har ju trots allt min bästa vän i världenpå min sida ♥