Åh! Om jag blev glad när jag såg detta påskägg från Ruben liggandes i stallet. Precis vad jag behövde: en fet jävla sockerkick! Slutade med att jag dansade och sjöng runt i stallet till musiken som spelades på radion. Med andra ord inte alls vad jag skulle göra och därför blev stallvistelsen, som vanligt, mycket längre än jag planerat. Jag är verkligen världens tidsoptimist och tror alltid jag ska hinna med massa saker på en viss tid. Vanligtvis slutar det med att det tar det dubbla eftersom jag tycker jag är skitsnabb och jätteduktig. Jag kanske bara råkar vara en optimist som lider av hybris, vem vet. 

 

Rita var döpigg och det jag trodde skulle bli en lugn liten barbacka skrittur för sköra lilla Stella blev en gapskrattandes (sockerkicken låg i som attan) takt- och travtur. Jag fick verkligen kämpa för att hålla mig kvar eftersom jag verkligen inte kunde sluta skratta. Rita var piggelin och så fort jag fått ner henne i skritt så började proceduren om: trav, takt, frust, skritt, trav, takt, frust, skritt osv. Som grädden på moset så kom tåget vilket resulterade i en galopperandes Rita och en vettskrämd Stella som blev tagen på sängen när det kom smygandes bakom oss för att sedan svischa förbi. Typ som en jävla tiger. Ni kan kalla mig Stella Suicide Wannberg.