Att jobba i en arena

Jag kan bara säga att jag kan majoriteten heja-ramsor vid det här laget. Iallafall tillräckligt många för att kunna leda en egen hejaklack hemma i vardagsrummet. "Forza Modo olé, olé, forza Modo olé, forza Modo olé, forza Modo olé olé", "Modoklacken är ni klara? JAJAMENSAN FATTAS BARA", "kämpa Modo, kämpa *klapp klapp*", "jag är Modo-it och jag älskar Örnsköldsvik, reser genom land och stad, för att se vårt hjältelag" osv.

Sen finns det ju en hel del hockeytermer och andra uttryck man kanske inte hör framför TV-rutan. Här är ett noga utvalt urval: "men släpp ner pucken för fan!!!", "domarjävel!!!!", "NEEEEJ!!" och "åååååhhh". Notera alla utropstecken, hockeymänniskor är sannerligen riktiga argbigor. Det vanligaste är dock "men vad faaaan". Det går att trycka in var som helst- vare sig du är besviken, less, arg eller har någon annan bitter känsla på hjärtat. Det är sällan man hör glada uttryck i en arena och efter att ha jobbat här i snart ynka 5 månader så kan jag sorgset meddela att jag blivit precis likadan. Oavsett om jag vet vad det handlar om eller inte så blir jag som en muntlig bulldozer.

Så för att avrunda detta inlägg så kan man fråga sig vad kan vi dra för slutsats av det här? Att vi helt enkelt borde börja skrika ut våra känslor på ridtävlingarna! Eller inte, tänk er hur många nervvrak vi skulle få handskas med, både mänskliga och djuriska. Fördel för mig och Rita kanske, pallplats varje gång. Victory.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback