Är det något jag blir less på är det missunnsamhet. Att inte kunna unna varandra framgångar i karriär, pengar, kärlek, sport- you name it. Sveriges befolkning är ju, överlag, experter på detta.

 

Det här med att ha så svårt att berömma varandra och innerligt kunna glädjas åt att personen bredvid dig har hittat the one i sitt liv medan du sitter med brustet hjärta. Eller att den personen blir befordrad medan du jobbar kvar som en vanlig anställd. Ja, det tar emot. Ja, det känns riktigt surt. Och åter igen ja, just nu kanske det känns pissigt, men dina chanser kommer också!

Istället för att gräma sig och gå runt och vara putt så ta dig i kragen och glädjs åt din medmänniska. Att ge komplimanger gör inte bara den som fått dom glad, utan även dig. 

 

 

Sen kan jag också tycka att vi människor (generellt sett) ger alldeles för lite komplimanger, faktiskt. Ett praktexempel som alla känner igen sig i är att man kanske inte alltid säger det positiva man tänker. Typ om någon har en fin häst/schabrak/tröja/skor eller har ett gött personlighetsdrag som ett vackert skratt, något som man faktiskt lägger märke till för att man tycker det var snyggt/fint/härligt, men ändå så skiter man i att säga det till personen. Hur svårt är det liksom? Personen i fråga kommer ju knappast ta illa vid sig av att du säger "Hej! Vilka häftiga skor du har". Förmodligen får du tillbaka ett leende och ett tack. Med andra ord så ger du något positivt, och får tillbaka något som värmer härligt i kroppen.